Mannen med stort M
Den 10:e maj 1947 föddes det en liten pojke. Hans namn blev Leif Göran Kennet.........min pappa!!!
Min pappa var den klokaste man jag känt. Han var klok, vis, snäll, omtänksam, glad, positiv, härlig.....och framförallt , han var en underbar PAPPA!
Jag hade inte kunnat önska mig någon bättre.
Min pappa var en man som inte delade med sig så mycket av sig själv, däremot gav han mycket av sig själv.
Han va ingen man som delade med sig av sina känslor. Han pratade väldigt sällan om sina känslor.
Vi kunde prata mycket om mina känslor, och vi kunde sitta i timmar och prata om funderingar kring livet och hur jag kände det och hur jag mådde, men vi pratade sällan om honom, hur han mådde, hur han kände. När man frågade fick man alltid svaret, BRA.
Mina föräldrar skilde sig 1997, då va jag 15 år gammal, som vilken annan tonåring så tog jag väl det sådär. Agerade utåt och va ganska jobbig. Min pappa och jag hade många bråk, det exploderade, men sen va det över. Vi skrek på varandra, men sen va det över. Jag sa en massa dumma saker, pappa röt till och sen va det över. Det enkla med min pappa va att när man hade bråkat så va det över. Min pappa va inte en långsint man.
Nu kommer vi till den delen där jag förklarar varför jag skriver VAR, min pappa gick bort i januari 2003.
Han gick bort i cancer, efter många år med sjukdomen.
Han blev sjuk strax efter han och mamma skilde sig.
Sen va det ut och in på sjukhus, friskförklaring som senare blev sjukdomsförklaring igen.
Det va många behandlingar, många turer in och ut på akuten, på vårdhem, på hospis.
Med andra ord tiden mellan 15-23 i mitt liv är praktiskt taget en dimma.
Jag vet vad som har hänt, och jag är medveten om allt, men på något sätt kommer jag inte ihåg den tiden särskilt väl.
Ett tag lotsades vi som om inget hänt (som sagt min pappa gillade inte känslor) man pratade inte om sjukdomen, mer än om han varit hos läkaren och fått ngt besked, eller om han varit på behandling, eller om han varit inlagd. Det va bara så det va, vi pratade inte om den. Den, sjukdomen! Den blev som en fiende i mitt liv, som en rival. Någon som ville ta min pappa från mig, och jag svarade som vilekn annan dotter skulle göra, med ilska, avund och rädsla.....för någonstans djupt inom mig va jag så fruktansvärt rädd för att jag skulle förlora. Förlora den kampen som vi stred i varje dag.
Åren gick, och pappa fanns kvar, varje dag va man tacksam, för att på kvällen glömma det och gräla på honom.
Jag minns inte nu varför, kanske för att bevisa för mig själv att han fanns kvar, eller för att jag behövde ta ut min ilska på någon, bara att det va fel person.
Varje gång vi bråkat och gått och lagt oss, eller om vi pratat på tele och jag skrikit och slängt luren i örat på honom, varje gpng fick jag dåligt samvete och grät....för tänk om det va de sista orden han fick höra från mig.
Jag minns inte vad jag tänkte när jag sa allt det till honom, eller varför, men jag va väl inte riktigt mig själv de åren i mitt liv. 5 år i mitt liv som jag inte kände mig själv.
Jag tog en massa dumma beslut, blev utsatt för en massa saker som jag knappt kunde ta mig ur.
träffade personer som jag inte borde träffat....men som sagt, jag va inte mig själv.
Sista tiden med sjukdomen minns jag som ännu en dimma....som att sitta på nålar.
Jag kunde aldrig slappna av, när telefonen ringde va jag rädd att det skulle va från sjukhuset....att det hänt ngt, jag slappnade aldrig av.
Så kom den dagen, den 29:e januari 2003, min pappa somnade in.
När jag tänker på det nu så är det blandade känslor, som alltid när jag tänker på det.
Det va den värsta dagen i mitt liv. Det går inte att beskriva för någon som inte upplevt det hur det känns, att få ett sådant besked.
Det går inte att beskriva hur det känns, att behöva säga hejdå till en person som betyder så mycket för en.
Jag vet att jag en gång sa att om ngn av mina föräldrar dör, då dör jag med.
När man sen står där, och den dagen har kommit, så vet man , att man måste hålla huvudet över ytan, man vet att man måste andas in och ut, att manmåste gå vidare, hur jobbigt det än är. För det finns andra männsikor som man måste leva för, och framförallt , jag måste leva för mig sjäkv.
Jag blev rädd för att gå och lägga mig, för jag va rädd att inte vakna.
Jag va rädd för en massa saker, länge.
Jag blev en annan människa efter min pappa gått bort. Inte den bättre sorten heller.
Jag gjorde många personer besvikna, sårade mina nära och kära och betedde mig många gånger oförlåtligt!
Min pappa hade inte varit stolt.
Han hade pratat mig till rätta, han hade sagt vad han tyckte och tänkte, och framförallt, hade han levt, då hade han skällt ut mig efter noter :-)
När jag träffade Stefan (min underbara man) Det va då jag förändrades mest av allt.
Till det positiva!
Han fick mig att bli en bättre vän, en bättre syster, en bättre dotter framförallt en bättre person.
Jag har min man att tacka för mycket, och jag vet att min pappa hade gillat Stefan lika mycket som jag.
Min pappa hade tagit honom till sig som sin egen son.
Min pappa visste allt (iallafall tyckte jag det)
Han va den personen jag ringde om jag behövde fråga ngt, vad som.
Min pappa kände mig, bättre än någon annan.
Min pappa, va min pappa, en underbar sådan!!
Min pappa va min idol.
Jag va hans Lilla Plupp (därav namnet på min blogg) ni vet det lilla trollet som bor i en kåta ute i skogen vid en sjö, med blått hår och röd näsa, han kan prata med djuren och är helt fantastisk, en favvobok när jag va liten.
Därför fick jag smeknamnet Lilla Plupp av min pappa.
Det som gör mig så ledsen nu när jag tänker på honom, är att han aldrig kommer att få träffa min man Stefan, aldrig sitt barnbarn Ella och aldrig få se mig gifta mig, eller hjälpa oss bygga vårt hus..eller bara vara där och va min pappa.
Han skulle levt många år till, upplevt många saker och ge glädje och kärlek i många år till.
Men sjukdomen tog det ifrån honom.
Den tog honom från mig!!
Jag älskar min pappa, jag tänker på honom varje dag, jag har till och med kvar hans mobil nr i min mobil (har inte förmått mig att radera det)
Det jag vill ha sagt mest av allt är....MIN PAPPA GÖRAN VA MANNEN MED STORT M!!!!
Han kommer alltid finnas hos mig i allt jag tar mig för!
Han kommer alltid betyda världen för mig!
Ibland tror jag till och med att han lyckas vägleda mig i det jag gör, på något konstigt sätt.
JAG ÄLSKAR DIG PAPPA, DU FINNS MED MIG VARJE DAG!!!
KRAM L
Vet inte vad jag ska skriva. Bara att jag tycker det du skriver är så vackert att jag vill gråta. Tack för att du delar mig dig. Du vet vart jag finns. Kramar M!
Här sitter jag på tåget från stockholm o har tråkigt, kollar in i alla möjliga bloggar o framförallt hos dem jag känner:-) kul o läsa om lilla Ellas ankomst o ert liv som småbarnsföräldrar. Man känner ju igen det fats de var ett par år sedan, Men så kommer jag till detta inläget o här rinner tårarna på min kind. LINNEA! så fint du skrivit om något så hemskt som att mista en nära. jag kan int elåta bli att tänka på vår granne som lider av spridd cancer efter en livmoderhalscancer o har 3 barn mellan 6 o e6 o hur hemskt d ehar det nu. du skrev så vackert om hur ni bråkat o att du var rädd att de var sista orden, samma sak tänker jag om granntjejerna osm gör revolt så de formligen ryker o ur huset o vi sndra som är ute hör deras röster ut, deras rädsla förvandlas som du skriver till ilska. Kna intw annat än att krama om dig i cyber rymden! KRAM
Vad jag känner igen mig själv i det du skriver!
Min pappa betydde också allt för mig (mina föräldrar är också skilda)och vi hade ett väldigt speciellt förhållande. Vi var så lika på så många sätt och därför blev det många hetsiga diskussioner där ingen ville ge mig sig. Men framför allt var pappa min trygghet. Som din pappa pratade aldrig heller min pappa om hur han hade det. Han var alltid fokuserad på oss barn och hans barnbarn. Så först trodde vi att det bara var gallsten och från det lilla pappa berättade från sina läkarbesök fick vi själva försöka klura ut vad det handlade om. För mig som var i Schweiz var det jätte jobbigt! Så blev pappa opererad och vi fick beskedet att man inte kunde ta bort tumören ... det fanns redan metastaser lite här och där. Det var den värsta dagen i mitt liv för jag visste att nu skulle det gå snabbt. Jag började att skriva brev till pappa där jag berättade hur mkt han betydde för mig och hur tacksam jag var för att ha haft honom som pappa. Jag försökte att hålla igen med att ringa. Pappa ville att våra liv skulle fortsätta som ingenting och han ville inte vara till belastning för någon. Jag, min man och våra två barn åkte upp till Sverige på höstlovet och då hade pappa precis kommit hem från sjukhuset efter operationen. Förutom att hela magen var ett enda stort ärr så var det min pappa precis som alltid. Vi hade en underbar semester tillsammans. Pappa hade valt att inte börja med chemo. Ett beslut som vi alla var tvungna till att respektera. När jag sa hej då till pappa grät jag och ville inte släppa honom. Pappa tröstade mig och sa att oroa dig inte för mig, Lotta lilla. Vi hade bestämt att vi skulle åka upp till Sverige och fira jul så jag visste ju att snart får jag se pappa igen. Tyvärr blev det inte så. Pappa blev snabbt värre och även om han kämpade gick det inte. Men det var så svårt att kunna göra sig en bild av det när jag var så långt borta! Pappa var alltid som vanligt på telefonen och han ville absolut inte att jag skulle komma till Sverige! Tramsa dig inte, sa han bara! Hela den tiden när pappa var sjuk är som det var för dig: en enda dimma! Jag skötte min butik, mina två barn, hunden, huset som i dvala. Men jag var aldrig glad och skrattade nästan aldrig den tiden. Så kom dagen då min bror ringde och sa att Lotta nu är det dags för dig att komma hem. Pappa hade fått ett vak rum på sjukhuset. Nästa flyg gick inte förrän på kvällen .... och pappa låg döende i Sverige. Det var fruktansvärt! Min äldsta bror berättade för pappa att jag var på väg och pappa blev arg, han ville inte besvära mig, men han lovade att vänta på mig. Resan från Zürich till Hbg var ett helvete! Förseningar och snökaos! Och hela tiden var jag tvungen att förbereda mig själv på att jag kanske skulle komma försent. Aldrig i hela mitt liv kommer jag att glömma hur det kändes!!! Jag önskar ingen att behöva uppleva det! Men pappa väntade! Jag fick tre timmar med pappa innan han somnade in för alltid. Jag höll hans hand in i det sista. Det var fint. Saknaden är oerhörd och kommer aldrig att försvinna men livet går vidare och man måste kämpa på. Som du skriver för människor runt omkring en men framför allt är man skyldig sig själv det. Nu kan jag skratta igen. Jag bär pappa i mitt hjärta och han finns hos mig hela tiden.
Vi känner inte varandra men vi har båda förlorat våra pappor pga samma hemska sjukdom och det många år för tidigt! Jag önskar dig allt gott och förstår att det måste vara jobbigt att dina barn inte kommer att få träffa sin morfar!! Men som du själv skrev så kan du genom bilder och berättelser ge dem en levande bild av honom ändå!
Lotta
